.
:: : NYHETER : :: : SERIER : :: : PERSONGALLERI : :: : BOKEN : :: : PRESSMATERIAL : :: : KONTAKT : ::

2009/11/27

Nejjjjeeeeeh! €@&%$§#!!!! + Prostituerade som superhjältar?!

Jag har varit i New York hela månaden, och blev tidigt under min vistelse tipsad om utställningen There Goes My Hero på Center for Book Arts, om seriehjältinnor som sparkar rumpa. Nu när jag äntligen fick arslet av vagnen och tänkte gå dit är det €$#¤& thanksgiving-helg och museet har stängt ända tills vi reser hem igen på måndag. ;_;

Så jag får googla deltagarna själv och kolla upp dem, för det verkar vara en hel del intressanta grejer, t.ex. Blanka Amezkuas broderier och Wanda Ortiz puertoricanska superhjältinna från Bronx, Wepa Woman.

////////////////

Nåt annat som jag hittade här är boken Rent Girl av Michelle Tea och Laurenn McCubbin, en självbiografisk illustrerad berättelse ("bilderbok för vuxna") om en ung lesbisk tjej som uppmuntras av sin psykopatiska flickvän att bli sexarbetare hon också.



Boken är rent allmänt supersnygg, med illustrationer i svart, grått och rött, de första sidorna var engagerande, och på baksidan stod det "Avoiding the stereotypes of prostitute as victim or superhero ..." - vilket gjorde mig väldigt nyfiken. Det är visserligen exakt vad en förläggare måste skriva för att kunna sälja en sån här bok (i USA), men om det låg något i det ville jag väldigt gärna veta vad.

Nåja, eftersom det är en sann historia är det rätt självklart att huvudpersonen Michelle inte är någon "superhjälte". Men hon är inte heller något "offer" som måste räddas. Hon har föga sympati för de patetiska torskarna som lever i illusionen att de kan köpa sig vänskap och närhet (inte helt oväntat om man är lesbisk - särskilt obehagligt är det när hon får orgasm mot sin vilja när hon jobbar). När hon med tiden blir allt mer cynisk är hon ibland riktigt elak mot vissa av dem och hittar på olika sätt att förnedra dem.
Hon kan ta kontroll över situationen med torskarna, men hon kan inte kontrollera att det är jävligt svårt för en arbetarklasstjej utan utbildning och särskilda ambitioner att klara sig finansiellt. Att sexarbete skulle vara snabba cash visar sig dock snart vara en sanning med modifikation - hon tjänar rätt mycket, men det är ändå aldrig tillräckligt, och det tär en hel del på Michelle, själsligt och kroppsligt.
Boken planar ut lite med att Michelle berättar om hur hon och hennes andra flickvän försöker sig på att sälja kokain för att kunna resa till Grekland och vara "fria på riktigt". De konstaterar att de inte har vad som krävs, och när de säljer sex tillsammans är det inget kul. Men pengarna de skrapar ihop räcker åtminstone till en resa till Disneyland ...

Teckningarna är fulsnyggt kalkerade av från fotografier på personer som ibland inte riktigt motsvarar beskrivningen i texten: det saknas tatueringar, tatueringarna som finns i teckningarna är lite fel, och en del personer har annorlunda figur. Figurerna tittar ofta på läsaren och ser uttråkade eller sarkastiska ut. Teckningarna tillsammans med den något ostrukturerade berättelsen och den totala avsaknaden av korrekturläsning ger boken en extra dimension som förankrar den ännu fastare i den imperfekta verkligheten: en riktig människa har skrivit det här och konstant förväxlat "then" och "than", och en riktig människa har tecknat bilderna som symboliska, iscensatta kulisser, inte att förväxlas med personerna av kött och blod och miljöerna av sten, fibrer och metall som berättelsen handlar om.
Nu vet jag inte om allt detta var avsiktligt alls, men det kan ju göra detsamma. V^(oo)^V

Laurenn McCubbin gör en hel del annat kul - kolla in hennes hemsida.
Michelle Tea har skrivit många andra böcker, och hon har dessutom gett ut novellantologin Without a Net: The Female Experience of Growing Up Working Class - där kvinnor från arbetarklassen för omväxlings skull själva skriver om sin verklighet. Jag håller på att läsa den just nu.

////////////////

Det här med stereotyperna om den prostituerade "som superhjälte eller offer" gör mig förresten väldigt nyfiken på verk där prostituerade faktiskt är superhjältar. Var finns det sånt överhuvudtaget? The Pro av Garth Ennis och Amanda Conner? Frank Millers Catwoman? Men det är väl inte så oväntat att ifall superhjälteserier har prostituerade som huvudpersoner så är de ... superhjältar.
Det här måste hur som helst vara en specifikt amerikansk stereotyp om stereotyper.

2009/11/06

Recension i Bild&Bubbla

Den här recensionen handlar faktiskt inte om boken, utan om fanzinet Asbesthjärtan, som bara innehåller korthistorian Asbesthjärtan samt halvnakenbilder på Leoparden. Bild&Bubbla brukar vara lite på efterkälken, och den här recensionen skrevs säkert någon gång i våras, men publicerades för inte alls så länge sen.

Hur som helst, det är en jättegullig recension skriven av Mikael Sol! ♥ ♥ ♥ (Gå och fangirla/-boya honom!)

Klicka på bilden för att läsa:

2009/11/02

Recension på Shazam.se

Rikard på Shazam.se skriver bland annat detta:
Omslaget till albumet är toksnyggt och måste lätt vara det snyggaste svenska i år, färgerna är helt underbara och jag är nyfiken på hur albumet som är svartvitt skulle ha sett ut i färg. Jag tror det skulle varit riktigt snyggt.
Tjahh, men om jag hade gjort hela albumet i färg skulle det ha tagit fem miljoner år att få klart!!!! Och så hade det kostat mycket mer att trycka.

Men allvarligt talat känns svartvitt bara som det enda naturliga för mig. Att göra en hel serie i färg känns omständligt, konstigt och på något sätt också onödigt - läsaren kan själv fylla i färgerna i sitt huvud, det behöver jag väl inte hjälpa till med.
Jag har läst budgetutgåvor av en del europeiska serier, som t.ex. Jeremiah, i svartvitt med bara linearten. Jag gillade dem mycket bättre så än med färgläggning.

"Skönt feministisk" är förresten ett roligt uttryck - lite mer coolt eller t.o.m. badass än bara "feministisk". Men könsrollerna i Eva är inte alls omvända, utan männen och kvinnorna där speglar bara rent faktiskt hur det ser ut i min verklighet ...
Nu sa ju Marx att konsten inte är en spegel med vilken man återspeglar verkligheten, utan en hammare med vilken man formar den, men jag formar kanske verkligheten i den här frågan genom att visa vad jag ser i min spegel, när det ju uppenbarligen inte stämmer överens med allmänt vedertagna könsroller.